Pannkaka

När jag var 6 år, bodde vi på Torpa, en stadsdel i Jönköping. Året var 1973 och på den tiden fanns det ett område med hus som var lite sämre än de husen som vi bodde i.  Där hade människor som flyttat från andra länder, till vår stad, fått plats att bo. 

Jag minns att jag tyckte att det var spännande att vara där. 

Där bodde min kompis Manuela. Som vuxen har jag tänkt att hon kom från Italien. Vet inte varför jag tänkte så, men det är så jag minns det. Ibland minns man så fel.

Manuela och jag gick i samma förskola, och senare i samma klass. 

Det var så spännande att följa med Manuela hem. Hon bodde med sin mamma, pappa, sina syskon och sin farmor i ett gammalt fallfärdigt kråkslott. 

En gång när vi var där, så behövde jag gå på toaletten. Det var ett äventyr bara det i sig. De hade en sån där gammal vattenklosett, med svart lock, som man spolade med ”rep uppe i taket”. En sån hade jag aldrig sett förut. Inte någon som lagade mat på en gammal vedspis heller. Det gjorde de hemma hos Manuela. Det var ofta hennes farmor som stod och stekte tjocka pannkakor, som vi sedan fick att äta i en servett med bara handen. Jag minns hur det luktade av oset ända ut i trapphuset, från deras kök.

Häromdagen när jag och Barbro var ute en runda på stan så fick jag en Déjà vu. Vi gick till en liten kiosk där det stod en dam som såg ut att steka tjocka pannkakor; ”Placinta” (likt det latinska namnet på moderkaka) som är en traditionell rumänsk maträtt. Placinta är ett runt platt bröd med fyllning emellan. Fyllningen kan vara potatismos, riven kål eller något annat som är i säsong. Fyllningen läggs mellan två degrundlar som sedan friteras i en stekpannan. 

Det var när oset nådde min näsa som jag fick en stark upplevelse av att detta hade jag varit med om förut. Det var ju samma os som jag känt i Manuelas trapphus och kök! Det var alltså INTE pannkakor som vi åt när vi var hemma hos henne. Det MÅSTE ha varit Placinta vi åt hemma hos Manuela! Och hennes namn, är inte det ett rumänskt namn? Där och då förstod jag helt plötsligt att Manuela inte var från Italien. Hon kom ju förstås från Rumänien!

Där stod jag utanför en kiosk i Rumänien, 48 år senare, och fick en Déjà vu. Visst är det konstigt ändå att man som vuxen kan glömma hur det egentligen var och sen tro att det var så! 

Just denna dagen köpte jag inte någon Placinta, men jag smög dit igår på förmiddagen och köpte två stycken med potatismos emellan. Sen på kvällen åt jag och Anders varsin, och vet ni vad; den smakade precis så som den gjorde när jag var 6 år och åt en med bara handen, tillsammans med Manuela ute på hennes gård. 

Kanske att vi fuskade lite, Anders och jag, för vi åt vår Placinta tillsammans med lingon. Det hade nog aldrig Manuelas farmor ens haft en tanke att servera sina med.