Dags att gå

För exakt 5 år sedan arbetade jag som pastor i Pingstkyrkan Arken, Värnamo. Det hade jag gjort i 16 år, varav de senaste fem åren som pastor med ansvar för kyrkans omsorg samt sociala verksamhet. Det var verkligen en tjänst jag trivdes med. Just den säsongen, var en av Anders o mina bästa, då vi fick tjäna rätt mycket ihop i kyrkans integrations och internationella arbete.

Det handlade om romer som fick chans till dusch o ett mål soppa. Det var de ensamkommande killarna som vi hjälpte i vardagen med att handla och titta till huset där de bodde. Det var språkcafe i Arken varje lördag kl 10-12 samt ”välkommen hem” hemma hos oss. Vi kunde vara 40 personer, varav upp emot 11-12 nationaliteter hemma i vårt hus. Vi älskade det!

Just då började jag och min man få hälsningar ”att nu är det dags att gå”. Vi förstod att det var Gud som talade, och han ville att vi skulle gå vidare. Det var människor vi mötte på stan som hade hälsningar om att gå, min man fick ett samtal på jobbet där en försäljare sa (det gällde vår varmvattenpump hemma i villan som krånglade) att han inte trodde att vi skulle bo kvar i huset så länge till. Han såg (profetiskt) att ”ni kommer snart flytta ut i Europa”. 

Jag kände mig som ett litet motfalls barn. Jag ville demonstrativt hålla  händerna för öronen och visa Gud att jag inte ville lyssna. Vi hade det så bra. Vi ville stanna kvar i det vi var i just då.

Men framåt jul kunde vi inte stå emot att Guds kallade oss vidare, vi började förstå att Gud kallade oss vidare ut i mission.  

Först trodde vi att det var till Etiopien vi skulle. Det var ju där vi hade varit flera gånger. Det var den missionen vi kände till allra bäst. Men efter ett besök i Marghita, Rumänien hösten 2018 förstod vi att det var dit ”vi skulle gå”. Vi sa dock inget till någon, vi tog det med Gud i bön den hösten. Tids nog tänkte vi att vägen kommer att öppna sig.

9 månader senare blev vi bjudna till Lars o Barbro, till deras lilla stuga ute på Östergötaslätten. Där fick vi frågan direkt: ”är det ni som kommer ta över efter oss när vi går i pension?” och vi svarade JA! 

Gud har varit så tydlig i hela processen, även om vi till en början inte var redo. Det fick ta sin lilla tid. Pga Corona blev det 5 år och nu efteråt ser vi att det var just den tiden av förberedelser som vi behövde. 

Ibland får jag nypa mig i armen; tänk att avresedagen snart är här. Det är med blandade känslor vi ser fram emot den. En del av oss kämpar med att säga hej då till barn och barnbarn. Hur berättar man tex för en 2.5 åring att farmor och farfar ska resa iväg? Det andra barnbarnet är bara tre månader gammalt. Det kommer dröja innan vi kan hålla lilla M i famnen igen. Men tack gode Gud för face-time. Där kan man ju ses så ofta man vill!

Jag slutade jobba för en vecka sen. Det var tråkigt att ta farväl av mina nya fina arbetskompisar som jag bara har haft i 7 månader. Jag har trivts så bra på mitt jobb som sjuksköterska på ett boende för barn i ålder 12-21 år. Anders slutar sitt jobb om en vecka, då har han varit där i 23 år. Vi ser fram emot tiden i Margitha då vi ska få arbeta ihop. Om tre veckor är det dags att Gå! Vi har för länge sen tackat ja. Det kommer bli spännande och se vad som händer. Det är alltid spännande att gå med Gud.