Han är här

 I måndags vaknade vi upp av ett pling i mobilen. Med sömndruckna ögon öppnade vi telefonen och möttes av en 5 timmars liten kille på bild. Det var vår äldsta son som kunde meddela ”att nu är han här! Vårt andra barn föddes i natt, det blev en liten pojke!”

Vilken lycka att allt har gått bra! Senare fick vi veta att de skulle åka hem efter bara 12 timmar. Tänk vilken skillnad mot när en annan fick barn.

Vi ser hur bra den lilla familjen mår utav att få vara i sin egna miljö. Redan samma eftermiddag kunde vi träffas via face-time där en stolt storebror tog kommandot och visade lillebror VÄLDIGT nära. Han körde nästan in mobilen i brorsans hörselgång samtidigt som han meddelade ”att det har kommit en lillebror här till oss” -vårt tredje barnbarn!

Det gör verkligen något med en när man får se sitt barnbarn för första gången. Tänk där ligger en liten ny skapelse som ”är kommen ur mitt egna DNA”. För hälften av det han ärvt kommer ju från hans pappa som är min och min mans son!

Därför är det inte konstigt att man finner sig själv letandes efter likheter. ”Har han inte sin pappas näsa?” ”Titta, han har pianofingrar precis som sin faster (vår dotter)” ”Hoppas inte att han har fått min besvärliga virvel i håret” och så går tankarna när man insuper den lille som är det vackraste vi sett!

Han är så lik sin storebror. Det är nästan som att det är han som ligger där i babynästet. Jag hinner inte tänka tanken, förrän treåringen faktiskt HAR knölat ner sig i nästet, och ligger där istället för sin lillebror. Han tycker säkert att vi tittat för mycket och länge på hans nya bror. Nu vill han att vi koncentrerar oss lite på honom.

Så jag frågar om vi ska gå in på hans rum och leka. Han tar med mig i telefonen för att vi ska leka på hans rum. Bara han och jag en stund. Han placerar mobilen på bordet så jag ser ner på golvet där han är. 

Vi leker med duplo. Han bygger polisbil, ambulans och en brandbil. Bilarna kör vi tillsammans på golvet genom att härma deras ljud. Vi repeterar färger och pratar om vem som kör de olika bilarna.

Plötsligt blir 3 åringen kissnödig och säger ”farmor, jag ska bara gå på toa”. Då lämnar han mig (mobilen) på bordet i hans rum där jag snällt får vänta tills han är tillbaka. Han är så nöjd med att få ha farmor för sig själv och jag njuter. Så fantastiskt att kunna leka med sina barnbarn på distans när man befinner sig 200 mil bort!

Det är så här det kommer att vara under tiden vi är utomlands. Jag tänker på hur bra vi har det med all teknik. Tänk förr i världen då de åkte iväg och sen sågs man inte på många år. Visst skickades det brev, men det tog ju tid, så det hade säkert hunnit hända mycket där hemma tills breven kom fram.

Nu längtar vi förstås tills vi kan åka hem och träffa vår lille nya kille i verkligheten. Tills dess njuter vi av alla stunder tillsammans via Face-time på distans.