Mitt Afrika

Nu är vi tillbaka i Rumänien igen efter fina julveckor i Sverige. Det har varit skönt att få komma hem och träffa släkt och vänner, men det har också varit ganska så intensivt. Så nu blir det gott att komma tillbaks till vardagen här i Marghita igen.

Nu är det ett nytt år, och vi får blicka framåt. Samtidigt går det inte undgå att tankarna vandrar bakåt en stund.

Jag tänker på nyår 2017 då jag brottades med hur jag skulle meddela församlingen att jag ville avsluta min tjänst. Under hösten 2016 hade ju både jag och min man Anders upplevt att det var dags att gå.

Då trodde vi att vi var påväg till Afrika. Det var inte förrän hösten 2018 som vi båda förstod att ”vårt Afrika” låg någon annanstans.

Det är häftigt att så här bakefter se hur det verkligen blev!

Jag är så glad för veckorna i höstas. Trots att pandemin gjorde att vi inte fick vara i alla projekten som vi ville, så blev det ändå en riktigt bra start. Visst hade vi velat kunna varit ute mer bland folket, men nu när våren snart är här, borde väl pandemiläget lägga sig, så vi kan ”tuta och köra”.  

När vi kom tillbaks till Marghita i måndags var det mycket snö. Sen dess har det varit väldigt kalla nätter (-15). Inte utan att man tänker extra på familjerna ute i romerbyarna. Många hus här i Marghita är dåligt rustade för snö och kyla, så nu ser man hur det ryker ur skorstenarna och man känner doften av sur ved 24-7. 

Jag minns när vi var här på vårt första besök i oktober 2018. En kväll när vi kände rökdoften så blev vi påminda av att ”det doftade som i byarna i Afrika” där vi varit förut. Det var faktiskt DET som var ett av alla ”tecken” som ledde till att vi flyttade hit. 

Nu vet jag att doften av sur ved inte alltid behöver komma från en romerby. Många i ”vår nya stad” lever ett enklare liv och eldar gärna med det man har hemma. Eftersom jag inte är van att ”det ryker in”, så kommer jag på mig själv att gå runt och sniffa; ”Brinner det?” Innan jag kommer på att det bara är en granne som eldar med sur ved igen.”

Något annat som jag har noterat sen vi kom tillbaks är att ambulanserna inte går med sirener lika ofta som de gjorde innan jul. När vi flyttade ner i höstas, gick det ambulanser ett i ett. När det var som värst sa man att det dog en rumän var 4:e minut i Corona. 

Kanske det ändå är så nu som rumänerna säger, att riktigt svår sjukdom i covid har minskat?! Vi får tro att omicron ter sig som en förkylning även här och att antalet vaccinerade äntligen har ökat.

Vi är så tacksamma för att vi fick vår tredje vaccinspruta när vi var i Sverige. Nu känns det som vi har ett bättre skydd (tillsammans med munskydd) som gör att vi kan röra oss lite friare än innan vi åkte hem. 

Ja, det är spännande vad det nya året har i sitt sköte. Det bästa vi kan göra att lägga det i Guds hand. Gud vet precis vad som är bäst för oss. Var välsignade in i 2020. Så roligt att få dela det nya året med er alla här på bloggen. Nu kör vi ”så det ryker”. Dock hoppas jag på mindre sur ved framöver …