100 dagar

Häromdagen firade vi 100 dagar i Rumänien! Det fick mig att tänka på boken ”100 dagar med Jesus”, skriven av pastor Niklas Piensoho. I boken ställer författaren 6 frågor: Hur började det? Vad ville han? Vad sa han? Vad gjorde han? Varför dog han? Vad hände sedan? Kanske dessa frågor kan appliceras på ”vår resa” som en summering av 100 dagar i tjänst!

Allt började med en känsla av ”att det var dags att gå”. Mitt i vår bästa säsong, så började Gud att tala. Vad ville han? Vad sa han? Vad gjorde han? Jo, Gud sände människor som förmedlade hälsningar om ”att det var dags att gå”. De t om sa vart vi skulle.

Dock dröjde det 4 år innan vi var påväg. Det är mycket som ska förberedas och bearbetas innan man kan göra slag i saken. Hjälp vad vi grät när barnen lämnade oss på flygplatsen. Det var så definitivt, men samtidigt så rätt och så riktigt.

Sen dess har vi inte fällt många tårar. Dagarna med hemlängtan kan räknas på en hand. Vi trivs SÅ bra på platsen som Gud har parkerat oss för några år framöver. 

Men varför skrev Niklas Piensoho boken med Jesus över just 100 dagar? Varför inte över 365 dagar eller över ett helt liv? 

Tydligen är 100 dagar den längsta tidsrymd som vi kan överblicka och hålla ihop.100 dagar är visst en bra tidsperiod för att kunna stämma av för att se vilka konkreta förändringar som har inträffat. Det hinner hända mycket på 100 dagar.

När jag skriver detta blogginlägg så har vi förflyttat oss hem till Sverige för några dagar. Det har varit bestämt sen länge, att vi ska åka hem när vårt 3:e barnbarn ”har tittat ut”. Det var fantastiskt att få träffas! En liten söt kille bara 4 veckor gammal. Det är gott att veta att man enkelt kan åka hem om det skulle behövas.

Denna gång blev vi skjutsade till den Ungerska staden Debrecen där vi tog tåget till en hållplats strax innan Budapest. Därifrån kan man ta en buss som går rakt in på flygplatsen. 

Det var när vi skulle gå på bussen som problemet uppstod. De tog inte kort, och vi hade inga forinter på fickan. Busschauffören pekade mot perongen och sa ”automat”, sen stängd han dörrarna och åkte. Automat, var fanns den? Anders sprang fram och tillbaka och letade. Biljettluckan var stängd så det fanns ingen att fråga. Mitt försök att ladda ner biljettappen misslyckades pga svagt nätverk. Det hann köra förbi 4 bussar innan det löste sig. 

Vi tror båda att hon var en ängel. Kvinnan som utan att säga något, tog upp två biljetter ur sin ficka o gav till Anders. När han skulle visa var kvinnan satt, så var hon borta. En hjälpare i nöden och vi kunde ta nästa buss som kom.

Den här händelsen är ett bra exempel över hur våra första 100 dagar har varit här. För det mesta går allt som det ska, precis som på den första sträckan med tåget. Våra kollegor finns där för oss och hjälper oss på plats.

Sen kommer det dagar då vi försöker göra saker på egen hand. Eftersom vi inte kan språket än, så kan det gå precis hur som helst. Men oftast ordnar det sig. Det tar bara lite längre tid. Inte vet jag hur många gånger som Gud fått sända änglar. Men det gör han.  Det är jag helt säker på.