Ensamma mammor

Klockan är 22.40 och vi sitter uppe och väntar på att telefonen ska ringa. Under hela dagen har vi haft kontakt med en mamma med tre små barn som kört över gränsen till Rumänien vid Moldavien och som är påväg hit.

Det är inte de bästa vägarna hon färdats på. Vi har hört att det är bergigt, krokigt och egentligen så dåliga vägar att det är svårt att veta hur lång tid det kommer att ta. Sist hon ringde trodde hon att det var 1,5 timma kvar, men nu har det redan gått en timma till på det.

När jag skriver detta är det internationella kvinnodagen. Det känns tråkigt att veta att det är så många kvinnor som sitter och kör bort från ett krig med sina barn. De som lämnar nu får inte ta med sig sin man eller sina äldre söner. De måste ta farväl vid gränsen och ratta  bilarna själva. Vilket mod, vilken styrka. Det hade jag aldrig klarat av. 

Den senaste veckan har jag mött så många starka kvinnor. De flesta kör bilarna helt själva men under resans gång har de träffat andra kvinnor och tagit sällskap för att det känns säkrare så. 

När de stannar hos oss så får barnen nya vänner. De leker och stojar. Efter flera timmar i bilen måste de rusa av sig. Det har vi förstått vid det här laget av deras energi.

Idag när jag städade i huset så hittade jag en liten koja. Några barn hade staplat kuddar bakom en soffa och lagt en filt över två stolar som tak. Inne i kojan låg det pennor o papper. Det såg ut som någon hade ritat sin familj, en teckning med en mamma, pappa och tre barn som står framför ett litet hus. Kanske det var ett sätt att bearbeta det som barnet just varit med om? Eller var det en dröm om hur barnet önskade att det skulle bli längre fram?

Jag har hört att barn sörjer i ränder. De är inte ledsna hela tiden som vi vuxna, utan sorgen kommer över dem helt plötsligt och sen försvinner den igen. De är glada tills de kommer på det tråkiga och blir då ledsna en stund till.

Den ensamma mamman ringer. Klockan är 23.25 och hennes GPS visar att de snart är här. Vi bestämmer att vi ska köra och möta dem vid Lidl så de inte virrar bort sig i vår lilla stad. 

Väl i huset stupar de i säng. Totalt har de kört 16 timmar på en dag. Jag vågar inte fråga hur länge de har kört totalt den sista veckan. Många har kört i 3-4 dagar innan de kommer hit till oss. 

Hur ska det här sluta och när?

När vi säger godnatt, så tittar mamman på mig och tackar än en gång för att de har fått komma hit. Hon säger att de bara kommer stanna några dagar. För vem vet. Sen kanske kriget är slut säger hon.