Gästfrihet

Lakanen och kudden är fortfarande varma när jag bäddar om i ett av rummen i gästhuset. Det känns fortfarande overkligt att vi får vara med om att ta emot Europeiska flyktingar i modern tid.

Deras berättelse och ledsna ögon har etsat sig fast i mig. Jag har faktiskt haft lite svårt att sova, för det kommer så nära nu. Det kunde ha varit jag. 

Det är mest kvinnor och barn som kommer. Unga kvinnor i mina barns åldrar med små barn precis som mina barnbarn. 

De är trötta när de svänger in på gården. Många av dem har kört sina bilar i 1 1/2 -3 dygn. 

Vi har bäddat och lagat lite mat. När de kommer in vill de störta i säng, men har svårt att koncentrera sig. De tillåter inte sig att tappa greppet nu. För barnens skull. De måste hålla modet uppe inför dem, men bryter gång på gång ihop i köket tillsammans med oss, som precis har öppnat gästhuset för folk i nöd.

Gästfrihet är något av det vackraste jag vet. Som riktigt liten fick jag lära mig utifrån goda exempel hur det kan gå till. Jag tänkte skriva ”ska gå till” men det finns inga regler. Gästfrihet är något som sker utifrån våra hjärtan. Det är en frivillig handling och en gåva.

Min mormor och morfar var ett bra exempel på ”ett gästfritt hem”. När man kom hem till dem så satt det nästan alltid någon extra vid matbordet. Det var där jag lärde mig att vi alla har samma värde. Man blir välsignad när man är beredd att dela med sig av det man har till andra.  

I Bibeln står det att gästfrihet en dygd. Ända sedan Gamla testamentets tid har det förväntats att Gudsfolk ska utöva gästfrihet; öppna upp sina hem för främlingen, för den som behöver hjälp och stöd. Att inte kräva något tillbaks är ett sätt att ”ta del av Guds ekonomi”. Generösa värdar som inte kräver något tillbaka finner sig själva välsignade. 

I Moseboken kapitel 23 berättas det om hur Gud ber sitt folk att alltid vara beredda på att ta emot främlingar i sina hem. Gud är noga med att dom inte ska glömma bort hur det var när de själva var på flykt ur Egyptens land. Det fanns en ”flyktingidentitet” som skapade en erfarenhetsbas som gjorde att de kunde känna igen sig i det som främlingar gick igenom, i den som blev utsatt för deras gästfrihet.

Ofta ser man även idag, att de som redan är i behov av hjälp också hjälper andra, pga av den erfarenhet som de fått genom att vara i behovsställning. 

Häromdagen fick jag se ett exempel; hur våra Ukrainska vänner delade på en karta Alvedon som jag erbjudit till en av kvinnorna som hade huvudvärk. Alla fick 2 tabletter var. Jag hämtade fler askar, men de tog bara ”så lite de kunde” för att det skulle finnas kvar till de som kommer efter dem.

Just nu är över en halv miljon Ukrainare på flykt.Från Marghita till den Ukrainska gränsen har vi bara 114 km. Till den närmaste gränsen mot Ungern har vi bara en timma med bil. Så vi förväntar oss att det ska komma många vänner och knacka på vårat gästhus på kvällarna. Då kommer vi öppna dörren och hälsa dom varmt välkomna in.