Glädje mitt i sorgen

Det är rätt konstigt hur vi människor reagerar i kris.

Jag minns när jag var undersköterska och jobbade på en akutavdelning. Vid ett tillfälle fick vi två hjärtstopp på en och samma dag. Det är mer än spännande att göra hjärta- lungräddning och inte veta om patienten kommer att ”komma igång” eller inte. När vi avslutade passet  sa en av läkarna ”Camilla, jag noterade att andra gången stod du och skrattade när du gjorde hjärtkompressioner”. Det hade jag ingen aning om. Så konstigt att stå och skratta när någon håller på att dö..

I morse när våra Ukrainska vänner hade ätit frukost så frågade en av de yngre kvinnorna ”om de kunde få tvätta lite kläder?”. Jag tog med dem in i tvättstugan och visade vad vi har.

Kvinnorna sprang genast och hämtade sin smutstvätt. De skrattade och grät om vartannat. De var så glada över att få tvätta efter att ha haft samma kläder i 5-6 dagar. En av dem slet t o m av sig både byxor och sockor medan hon skrattade hysteriskt! 

När jag senare gick över gården påväg till vår lägenhet, så hörde jag skrattet från alla barn som var ute och lekte. För en stund fick de känna sig ”som vanligt” igen. Deras skratt ekade mellan husen. Så hoppfullt att höra. 

En av kvinnorna som går på vårt dagcenter tog följe med mig över gården. Hon frågade ”Happy?” Sen pekade hon upp på solen och sa ”soarele”, som om hon ville påminna mig om att lyfta blicken och se något annat för en stund. Himlen var molnfri och alldeles blå. Men det blåste kallt. Blåsten liksom hindrade solstrålarna från att nå fram med sin värme. Jag huttrade till och kom att tänka på kriget igen. I onsdags var det tre veckor sen det startade. 

När jag kom tillbaka in i gästhusets, så fann jag en ensam kvinna sitta i köket. Jag frågade ”hur är det”, och hon brast i gråt. Alla här i huset, väntar på en buss som ska ta dem vidare till Wien. 

För henne har väntan blivit för mycket. Hon frågade ”Kan jag få stanna här? Jag vill inte åka längre bort. Jag vill vara nära Ukraina när kriget tar slut”. ”Visst”, sa jag. ”Alla som vill får stanna här så länge dom vill”. Hon blev så glad, så hon flög mig om halsen och skrattade hysteriskt, precis som kvinnorna gjort tidigare på dagen i tvättstugan. 

Skrattet och gråten ligger nära varandra. Detta är inget man råder på själv. När min mamma dog , så hade jag en favorit sång (faktiskt en barnsäng) som jag lyssnade på väldigt mycket. Texten lyder; ”Jag gråter när jag tänker på allt roligt som vi hade då du levde och fanns nära mig. Jag saknar dej. Men ändå tror jag att du finns, nån annanstans och ser mig nu. Du lever kvar i allt jag minns .. ”

Denna sång skulle lika gärna kunna handla om ”fosterlandet Ukraina”, sjungen av en ensam mamma sittande i köket på vårt gästhus i Marghita. Hon gråter när hon tänker på allt det roliga som hon upplevt när hennes land fortfarande var vackert och oförstört. Hon saknar det SÅ mycket. Samtidigt är hennes älskade kvar i landet. 

Det är så mycket som far genom huvudet på henne, där hon sitter ensam i köket, i ett land hon aldrig valt att resa till. Hennes hjärta håller på att spricka. Om det inte redan har spruckit för länge sen.