Livet står på paus

”Livet står på paus” jag läser uttrycket i en intervju med en Ukrainsk familj som just anlänt till Sverige. Tidningen vill veta vad dom känner så här långt. För familjen är det alldeles tomt. De kan inte känna någonting alls.

Jag känner igen mig i uttalandet från mitt eget inre. Efter fyra veckor där vi har härbärgerat över 200 Ukrainska gäster, så händer det att jag ibland inte hittar ord när jag ska återberätta vad vi fått bevittna här den senaste tiden. 

Att ständigt möta människor som just befunnit sig mitt i ett krig, gör att man ibland tappar bort sig själv. 

Vi är tacksamma för alla hälsningar som vi får från Sverige, där ni skriver att ni tänker på oss och att ni ber! Era böner fungerar verkligen som bensin. Vi känner oss burna. 

Den Ukrainska familjen som  intervjuas forsätter ”efter allt som hänt, så kan vi inte planera för någonting alls. Vi kan bara ta en dag i taget”. Det är vi många som kan skriva under på. Vi kan bara ta en dag i taget, allt annat är övermäktigt när man är mitt uppe i ett krig. 

I lördags kom det en buss från Sverige. Den var lastad med madrasser, täcken, bäddset, hygienartiklar och vårskor som givmilda människor runt Värnamo hade samlat in. 

I söndagskväll (kl 01) återvände samma buss, då ”lastad” med Ukrainska familjer som ”nappat” på att få åka med till Sverige. 

Det kändes konstigt att stå kvar på gården och vinka. Tänk, de ska verkligen till vårt hemland. Hoppas att de ska trivas och att de ska komma till ro. Alla våra familjer som mellanlandat här i vårt gästhus behöver lugn och ro. 

När bussen lämnar gården, slår det mig att den faktiskt påminner om något vi sett tidigare. De ”vita bussarna” som under 2:a världskriget körde från Sverige till Tyskland för att hämta svenska fångar (som suttit i koncentrationsläger) tillbaka till  Sverige igen. De bussarna hade stora röda kors målade på taken. Denna bussen har det röda korset i framrutan på en lapp med texten ”Humanitarian Aid Ukraine” för att uppmärksamma att det är en hjälptransport!

När de åkt känns huset tomt. Dagen efter storstädas huset för första gången på fyra veckor. 

Precis som innan hittar vi saker som påminner om gästerna vi har haft här:

En halsduk som en Ukrainsk engelsklärare glömde. Hon bodde några nätter här ihop med sina tonårsbarn. För dem var det viktigt att komma någonstans där ungdomarns kunde studera. Undrar om de hittade den platsen?

En vindjacka som någon i den första gruppen glömde, hänger i hallen. Den gruppen var påväg till Tyskland. Jag undrar hur det gick för dem sedan? 

Under en säng hittar jag en  leksakshund som jag vet tillhör ett av barnen som åkte med bussen i natt. Hur blev resan utan hans älskade kompis? Jag hoppas och han får en ny när han kommer fram till Sverige.

Ute skiner solen. Jag går ut och sätter mig där en stund. Under de fyra veckorna som huset varit fullt med Ukrainskagäster så har vi blivit bra på sk ”mikropauser” för att orka. Idag har jag dessutom bestämt mig för att ta paus från bloggandet ett tag. 

Tills flyktingströmmen avtar här, så kommer jag lägga ut nya blogginlägg var 14:e dag. Fortsätt att följa oss på Instagram: camillaoanders där vi kommer fortsätta att skriva som vanligt 🍃