Borta eller hemma?

I dagarna var det 6 månader sen vi kom till Rumänien för att jobba och bo i några år framöver. Vi har fortfarande kvar vår lägenhet i Sverige. Det är gott att ha någonstans att bo när vi är där. Här i  Rumänien bor vi en lägenhet inne på FCE:s område.

Vi hade lite otur när vi kom hit i oktober 2021. Veckan efter vi kom, så blev det strikta restriktioner pga av pandemin med munskydd både inne och ute. Vi fick inte träffas hur som helst, samt att det blev utegångsförbud efter kl 22. Dessa restriktioner höll i sig ända fram till början av mars. 

Den 28 februari anlände de första ukrainska flyktingarna till vårt gästhus. Fram till 27 mars hade vi haft runt 230 personer som bott i vårt gästhus en eller två nätter påväg mot destinationer i Europa. Nu har vi på nytt fått ta emot Ukrainska gäster. Det är ensamma mammor med barn som kommer för att bo en längre tid. Troligen fram till krigets slut. 

Det är annorlunda att ta emot gäster som egentligen INTE VILL bo här. Visst uttrycker de sin tacksamhet samtidigt som du ser hur de brottas med sorg och rädsla. De har ju tvingats lämna sina män, (papporna till barnen) släktingar och vänner kvar i hemlandet Ukraina. 

Det är lätt att känna dåligt samvete när man är tillsammans med dem. Att under längre tid leva nära krigsoffer gör något med en. Jag vill bara ställa allting till rätta. Men vet samtidigt ”att det kan jag ju inte göra”. Det enda rätta är att ”bara finnas”. Låta dem få gråta, skratta eller dra sig tillbaka när de vill. Genom Googletranslate i kombination med det suveräna kroppsspråket går det bra att prata. 

Men är Rumänien borta eller hemma? Ja, för de Ukrainska gästerna kommer Rumänien aldrig bli hemma. ALLA Ukrainare som vi mött sen krigets start, vill vända åter till sitt kära hemland så fort det bara går. 

För mig och Anders beror det på. När vi är här, så är vi här. Då är vi hemma i Rumänien. Det tror jag är viktigt. För människor runt omkring dej, känner om du inte är där. Men åker vi till Sverige, så åker vi förstås hem. För där har vi ju alla våra nära o kära, barn och barnbarn.

Sen två månader tillbaka har jag kommit på mig själv att allt mer ”hitta mig själv i nuet”. Vi trivs i vår lägenhet (precis som hemma i Sverige). Vi trivs med alla fina jobbarkompisar här i FCE. Vi har kommit in riktigt bra i projekten och hittat den dagliga lunken så gott det går. 

Visst hade vi önskat att få mer tid till att jobba med framtida drömmar och idéer. Men vi inser att det får komma senare. Just nu lägger vi krutet (förlåt uttrycket) på våra Ukrainska gäster och på att finnas i projekten för våra Romska vänner som också behöver mycket stöd och hjälp. 

Häromdagen hörde jag en sång med textraden ”mitt hem är alltid där du är”. Texten är från bibeln, Psaltaren 23:6; “ Din godhet och nåd följer mig hela mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever. ”. Det blev en påminnelse om GUD som vårt hem! Det spelar ingen roll var jag bor eller var jag kommer, för Gud har lovat att när vi lever nära honom, så är han alltid vårt hem. Det är tryggt att veta! Jag lutar mot Gud ❤️