Gamla vänner

Häromdagen var det ”gamla vänners” dag. Vi hörde det på radio när vi var påväg till Värnamo. Mitt i kriget och arbetet med våra Ukrainska gäster, har vi åkt till Sverige för att bla gratulera Camillas pappa som fyller 80 år i Maj. 

Just denna dag skulle vi till Värnamo för att uträtta ärenden. Där är Anders född och uppvuxen. Tillsammans har vi bott där i 30 år innan vi flyttade till Jönköping. Värnamo är en liten stad,  så sannolikheten att träffa någon som vi känner var stor. 

Den första vi mötte var min mans absolut bästa barndomsvän. När dom såg varandra så sprang de mot varann och möttes i en stor kram. Det var så fint så jag började gråta. 

Sen gjorde vi våra ärenden var och en för sig. När jag korsade ett torg i centrum, så stötte jag ihop med en vän som var en av mina närmaste när vi bodde i Värnamo. Det blev ett kärt möte.

Det är något speciellt med ”gamla vänner”. Vänner som man känner från barndomen eller sen man var yngre. Vänner som vet om ens historia. Det är vänner som man kanske inte träffar så ofta, men som när man ses bara kan fortsätta att prata där man slutade sist man sågs.  

Jag har förstått att Barbro och Lars har många gamla fina vänner som de fått genom åren de jobbat i Marghita. Varje gata, hus och även människor som de möter hör ihop med många minnen för dem. 

Rum har namn efter volontärer, saker heter typ ”Henriks spade” eller ”Ingers borste”. Överallt i huset hittar man små klisterlappar med namn på volontärer som placerats vid skor, väskor eller i toalettskåp på tandborstar och på deotoranter. Det är namn på verkliga ”gamla vänner” som vi hoppas få se här snart. Då kan jag tänka mig att deras möte med Barbro och Lars blir lika hjärtligt som de vi hade i Värnamo härom dagen. 

På tal om ”gammal” vän så kommer jag att tänka på ett roligt uttryck som vårt 3-åriga barnbarn har när han ser något  som är fult, skruttigt eller sönder. Då säger han ”gammal” med sådan kraft så man blir full i skratt. Än så länge så har han bara sagt det till saker och inte till personer. Tack och lov. 

Barn är ju så raka. Minns vad en ”gammal jobbarkompis” berättade när hon hade varit och badat med sitt barnbarn: ”När de hade bytt om till badkläder frågade barnbarnet ”är du gammal?” min vän svarade ”varför undrar du det?” Barnbarnet; ”du har ju mögel på benen”. Min jobbarkompis hade åderbråck och då ser ju benen blå/gröna ut. Åh, vad vi skrattade. Hoppas INTE vårt barnbarn börjar säga ”gammal” till annat än till saker han ser. 

Igår fick vi en fin värmande kommentar på vårt Instagram från en fd volontär. Det stod ”jag har aldrig träffat er i verkligheten (vad jag vet) men ändå känns det som jag känner er”. Precis så känns det för oss när Lars och Barbro berättar. 

Det ska bli så kul att träffa er; Henrik, Inga, Lotta och Britta och inte bara era kvastar, spadar och tandborstar som vi stöter på här i huset nu! 

Men vi längtar också att få träffa alla Er som aldrig varit här i Marghita. Efter sommaren vill vi inte höra talas om någon pandemi eller något krig. Då vill vi bara att ni kommer hit allihopa! Både nya och gamla vänner.