Ett år

Tiden går. I tisdags var det redan ett år sen vi kom hit till Marghita. 

Vi kom mitt i en pandemi med stränga restriktioner. Senare mitt i ett krig. Det hade jag (Anders) aldrig trott för ett år sen då vi åkte iväg. 

För mig har det varit ett spännande år. Trots pandemi så har jag kunnat jobba i secondhand under hela tiden. Jag minns min första dag; jag kunde inte ett enda ord rumänska. Trots det kastade jag mig ut och jobbade sida vid sida med de som numera är mina arbetskamrater där. 

I början försökte jag kopiera allt de sa. Jag kunde komma in vid lunchen och säga ord jag lärt mig under dagen. Ofta tittade Barbro på mig och sa;  ”det där är ungerska”. Det är svårt att lära sig ett nytt språk i min ålder men vi ger inte upp!

Det är alltid spännande att summera ett år. De stränga restriktioner som rådde när vi kom satte endel käppar i hjulet (vi kunde inte vara ute i projekten som vi ville) men samtidigt fick vi en bra start med de vi numera jobbar nära. 

När kriget kom, släppte vi på allt. Det var som om Puttin ”tog bort” pandemin. 

Den 28 februari glömmer vi aldrig. Jag minns hur vi satt och åt kvällsmat med teamet (vi är tre par som jobbar ihop) och det första telefonsamtalet kom; ”kan ni ta emot 26 ukrainska flyktingar över natt i ert gästhus?” Vad svarar man på det när man har 25 tomma sängar?

Ja, det var klart att de skulle få komma. Genast organiserade vi oss, så att ett par åkte och handlade mat, två kvinnor städade och jag och Lars bäddade sängar! Två timmar senare var vi klara för att ta emot dem. Då visste vi inte att vi 7 månader senare fortfarande skulle ha Ukrainare kvar här i vårt gästhus.

Innan vi åkte hit var det svårt att tänka sig hur det skulle bli. Jag är ju van att jobba 7-16, må-fre (jag jobbade tidigare på ett företag som är underleverantör inom fordonsindustrin). Här är arbetet ”mera flytande”. Man jobbar utifrån behov och det kan betyda att du ibland jobbar ”alla timmar” under dygnet. 

Det blir mycket transporter för min del. Att köra bil i Rumänien är numera min grej! Här kör man väldigt aggressivt, kör om vid heldragen linje, avståndet mellan bilarna ofta bara (max) en sekund och det verkar som bilisterna här hellre gasar när de ser ett övergångställe. Men de stannar alltid genom att tvärnita.

FaceTime har blivit något som vi använder oss av flera gånger i veckan. Det är så vi träffar våra barn och barnbarn. Vilken fantastiskt uppfinning. Vad gjorde missionärer utan detta förr i tiden? 

Vad har vi då uppskattat mest och saknat under året som gått? Vi har förstås saknat våra barn och barnbarn mest. Våra föräldrar och syskon med förstås. Vi uppskattat våra nya vänner, arbetskamrater som verkligen tar hand om oss. Ja, ni är enorma! 

Nu ser vi fram emot det som komma skall. Speciellt alla Er som sagt att ni ska komma hit och besöka oss. Ni är många. Se nu till att det blir av. Man ångrar aldrig ett besök hos oss i Marghita. Frågan är om du vågar, för efter ett besök här kommer Du aldrig bli den samma igen.