Systerskap

Jag måste nypa mig i armen. Plötsligt är jag med om det jag drömt om sen jag kom hit. Jag går tillsammans med min ”ständiga vapendragare” (en kollega) i en romerbosättning, från hus till hus för att hälsa på mammor och barn.

När jag senare berättar detta för socialarbetaren som jobbar i byn, så blir denne imponerad. 

- ” Really, did they let you in to theirs house? I'm really impressed” och det är jag också. Att min kollega blir inbjuden är en sak, men att jag ”svenska Camilla” som bara varit här i ett år; får komma in. Det är inte självklart alls. När jag kliver in så är det som att komma in i en helt annan värld;

De lever enkelt. Det är ”ett rum med kokvrå” som gäller. Ofta ska detta enda rum rymma en mamma, en pappa, en farmor/mormor och upp emot 6-7 barn. Sen tillkommer hundar och katter. Katterna förstår jag har ett speciellt uppdrag, då det säkerligen även bor ”andra små djur” i huset som katten behöver ta.

När vi går runt och knackar, så har kvinnorna precis börjat laga mat. Eftersom det är rotfruktssäsong så är det långkok som gäller. Maten lagas inne i rummet, på en platta över öppen eld. Det är så varmt så jag nästan får svårt att andas. Jag kan tänka mig att de försöker spara på denna värme till kvällen, då nätterna blivit kallare nu.

Jag och min kollega går runt och bjuder in till en samling för kvinnor som vi ska ha på området om en stund. Många tackar ja, men de dyker inte upp. De berättar att de har mycket att stå i; med barnen och maten som ska vara klar tills männen kommer hem. 

Det är oklart var papporna är, då jag vet att många saknar arbete. Jag har hört att det är vanligt att de är ute och samlar ”skräp”, som de sedan försöker sälja. Det är järn och koppar som de får bäst betalt för. På kvällstid brukar man se många överfulla vagnar dragna av hästar genom vår stad. 

I den här romerbosättningen pratar de Ungerska. Jag förstår inte mycket av vad som säjs. Men jag känner systerskap. Vi har så mycket gemensamt. T ex kärleken och omsorgen om våra barn. Vi får fin kontakt när jag ”jollrar” med barnen. 

När vi möts lär vi av varandra. Just idag blev samtalen i kvinnogruppen magiska. Vi pratade om livet; om vad man kan göra för att påverka sin situation. Några av kvinnorna är i min ålder, med det gemensamma att vi har, nu vuxna barn och barnbarn. 

 

Här händer det då och då att mammor lämnar sina barn till mormor/farmor för att de själva inte orkar med att uppfostra barnen. I den romska kulturen är det vanligt med första gångs mammor som är riktigt unga. Jag funderar på om det kanske är det som gör att de lämnar över till sin mor?  Att de själva är barn när de blir mammor? Som mormor/farmor skulle jag aldrig orka. Jag förstår att kvinnorna jag möter är trötta pga sin situation. Vi lyssnar så gott vi kan. Det ligger sanning i det jag läst ”att om man delar ett ord eller två, så blir det lättare att gå”.

I slutet av samlingen ber vi ihop. Vi ställer oss i ring med knäppta händer. Det känns gott att få be för mammorna och deras vardag. De ber också för oss. Det känns stort.