Face-Time

 Den som uppfann Face-Time borde få Nobelpris. Eller det kanske den/de redan har fått? Inte vet jag, men väldigt bra är det iallafall.  

Vi använde Face-Time redan innan vi kom hit. Det var ju pandemi, så Face-Time var ju något som de flesta lärt sig att bemästra. Det är nog typ det bästa med pandemin, om man nu får säga att något var bra. 

Vårt lilla barnbarn; Lilla M 1,5 år är fenomenal på att umgås via skärmen. Vi har nog pratat varje vardag (iallafall varannan) sen vi kom hit. I somras när vi möttes efter tre månader ifrån varann, så tog hon vid där vi slutade. Jag stack fram mitt huvud och sa ”hej M det är mormor” (så säger jag alltid när vi ses på Face-Time) och hon sträckte fram sina händerna och kände på mina kinder. Sen sträckte hon fram armarna och ville komma upp i min famn! Det har vi Face-Time att tacka för. Tänk att vi kan ses så mycket fast vi är 200 mil ifrån varandra!  

Oftast är det vår dotter som ringer upp. Det är alltid lika spännande att svara. För jag vet att på andra sidan skärmen sitter lilla M redo när jag loggar in. Precis innan jag visas i bild hinner jag säga ”var är mormor?” och sen ”tittut!” tills min bild visas. Det leende jag får när vi ses är värt allt! 

Ja, hon älskar att prata med mormor och morfar. Ofta hämtar hon en bok som vi ska läsa. Hon tycker om att lyssna när vi pratar om bilderna, iallafall en liten stund, innan hon får spring i benen igen. Mamma E har fullt upp att filma hennes upptåg så vi kan hänga med!

Vårt äldsta barnbarn L ska fylla 4 år nästa gång. Med honom är det mera riktiga samtal. Han sitter vid mobilen och berättar om dagen och visar vad han har gjort. Sist vi pratade så hade han byggt ett högt legohus där hela släkten skulle bo. Vilken dröm! Via telefonen tog han oss med så vi fick se hur det såg ut i alla rummen. 

Plötsligt tog han med sig telefonen in i ett annat rum som var mörkt. Där låg lillebror och sov. L ville att vi skulle pussa lillebror genom skärmen som han höll mot sängen. Det var gulligt tänkt. Vi viskade godnatt lilla F och sen var vi snabbt ute i ljuset igen. Där ute i köket satt barnens föräldrar som vi fick heja på, innan han tog oss med till hans rum igen. 

För L har Face-Time blivit ett sätt att umgås med farmor och farfar. Det är underbart att kunna träffa alla kära på detta sätt. Vilken förmån det är att vara utlandsarbetare just i en tid som denna!

Jag tänker ofta på missionärsbreven som lästes upp i kyrkan när jag var barn. Det var brev som beskrev en värld långt långt borta. Det var spännande att höra. De gånger jag fick se kuverten och dess frimärken så slog det mig hur långt dessa brev hade färdats för att nå till oss här.

Idag är det krångligt att skicka brev. Frimärken är dyra och det tar lång tid för ett brev att komma fram, OM det kommer fram.

Därför är vi extra glada över att vi har sociala medier så som FB, Insta, bloggen och Face-Time. Man är aldrig längre bort än ”ett tryck”. Världen har blivit så liten.