Just nu

Att leva i nuet är nog det svåraste man kan göra men helt nödvändigt pågrund av allt som händer och sker just nu. 

I onsdags fick vi veta, bara några minuter efter att det hade hänt, att en robot hade slagit ner i Polen och i explosionen hade två människor dött. Vi blev förstås jätte rädda då den lika gärna hade kunnat slå ner här i Rumänien. Vi bor ju bara 9 mil från den Ukrainas gränsen. 

När vi hörde om olyckan satte  vi genast på TV:n för att se de extrainsatta nyheter där de berättade mer om vad som hade hänt. Ingen visste ju var den kom ifrån. Hade det stora landet i öst börjat skjuta ”hej vilt”?

Sedan kriget i Ukraina startade så har vi haft en färdigpackad  väska i garderoben, med pass och annat som behövs ifall vi skulle behöva ge oss av lite snabbt härifrån. Vi är som alla andra utlandsjobbare anmälda till UD:s utrikeslista. Om något händer, som sätter oss i fara, så får vi snabbt veta detta via sms. Det är tryggt att veta. 

Idag läste vi i Expressen att man tror att roboten skickades upp av Ukraina för att ”mota” en robot som kom från det stora landet i öst. Vi får hoppas att det var så. Ingen vill ha ett tredje världskrig, inte någon.

Så visst oroar vi oss ibland. Men för det mesta tänker vi inte så mycket på det som händer bara några mil härifrån. Man måste ju fortsätta att leva. 

Exempel på detta finns väldigt nära; de Ukrainska mammor som bor i samma hus som oss. 

Just nu så larmar deras ”bombvarnare” stup o ett. Via appar som smäller och blixtrar så får de veta exakt när och var bomberna slår ner. De kan aldrig slappna av. För deras män, barnens pappor finns fortfarande kvar i landet.

Man märker på mammorna att de börjar bli trötta. Tänk dej själv ”att behöva ge dig av” till ett annat land, utan din man. Själv med barnen. I åtta månader, har de haft hand om barnen helt själva 24/7. De har ingen avlastning alls, utan tvingas ta hand om alla beslut själva. Detta tär på både ork och tålamod.  

Vi försöker hjälpa dem så mycket det är möjligt. 

Så ofta vi kan fixar vi små utflykter för att de tillfälligt ska få annat att tänka på. Det hjälper för stunden. Men så kommer det nya larm i ”bombappen” som tvingar dem tillbaka i verkligheten igen. 

Det verkar inte bättre än att de kommer få fira jul här hos oss. Om en vecka är det advent och sen är det bara fyra veckor kvar till självaste julafton. 

För ett tag sen bad vi ”våra”  Ukrainska barn att skriva önskelista till jul. 

Ett av barnen önskade sig inget annat än att få träffa sin far. Han skrev pappa som svar på alla frågorna. Och jag förstår honom. Alla barn vill vara med sin familj på julen. 

Just nu ser det mörkt ut. Den här veckan har bomberna ökat att falla igen över Ukraina. När ska detta hemska krig sluta? Jag önskar att jag hade svaret på den frågan. Det önskar jag verkligen att jag hade just nu.