Vilken resa

Nu är det 6 år sen Gud kallade oss att gå. Det var hösten 2016 som Gud gjorde allt för att pocka på vår uppmärksamhet och han sa ”gå”. 

Just då hade vi det så bra så vi ville inte lyssna. Vi trivdes så bra på den platsen vi var just då, så vi ville inte gå.

Men när Gud började sända människor i vår väg som t.o.m. sa vart vi skulle så kunde vi inte längre säga nej. I januari 2017 sa jag upp min tjänst i Arkenvmo och slutade där i september 2017. Det är 5 år sen nu!

Först bodde vi kvar i Värnamo medan jag pluggade på distans. När jag läste på den förberedande missions- utbildningen så fick vi rådet att göra en förändring när vi fortfarande var i Sverige. Vår förändring blev att sälja huset och flytta till en trea i Barnarp/Jönköping. 

Det var mycket att ta hand om när vi lämnade vår villa. När vi flyttade så bantade vi vårt bohag till mer än hälften. Efteråt finns det saker jag ångrar att vi inte har kvar. Men det var en förutsättning för att ens få plats.

Förra veckan sålde vi samma trea (efter bara tre år) och idag så köpte vi en tvårummare som kommer vara DÄR ”vi landar” när vi kommer hem till Sverige på besök. 

För oss är det viktigt att äga något eget i Sverige. Vi ska inte hyra ut, utan denna lilla lägenheten kommer stå där och vänta på oss. Bara att låsa upp och kliva in. 

När vi flyttade ut ur trean så packade vi in ALLT i ett förråd. Denna gången gjorde vi oss inte av med knappt någonting. Nu kommer vi istället flytta in det som får plats och göra oss av med saker efter det. 

Nu när vi även har ett hem i Rumänien, så kan vi ju skicka ner endel av sakerna hit. 

Tänk, att allt som kommer från Sverige blir mera värdefullt här! Ja, det känns så när jag ser något som vi skickat hit, stående i vår bokhylla. 

Ja, vilken resa vi har gjort Anders och jag. Vad hade hänt om vi inte hade ”gått”?  

Då hade vi missat allt det  spännande vi varit med om de sista tre åren. Troligen hade Anders fortsatt jobbat kvar på sitt jobb och fått en guldklocka där nästa år. 

Jag vet inte vad jag hade gjort. Men vad jag vet, är att jag och Anders trivs SÅ bra med det livet vi får leva här och nu.  

Visst saknar vi våra barn och barnbarn väldigt ofta. Men vi vet att när vi ses så gör vi det väldigt intensivt numera. Förhoppningsvis kommer de snart hit och hälsar på. Vi vet att de kommer gilla det här stället lika mycket som vi!

Tänk att vi vågade släppa det vi hade och ”gå iväg”. Det hade jag aldrig trott om någon frågat mig några år innan dess. Resan har bara börjat! Fortsatt välkommen att följa vår resa här på vår blogg!