Från mitt fönster

Vi är tillbaka i Marghita igen och jag har just gått upp. Det är morgon. Jag sitter vid vårt köksfönster och äter frukost. Det är så vansinnigt vacker utsikt mot detta håll av huset. 

Man skulle kunna tro att vi bor på landet. Härifrån ser man ända upp till äppelkullen. På kullens ena sida går det betande får, bredvid oss har grannen getter som bräker där de står bundna vid varsitt äppelträd, lagom långt från varandra, så de inte har chans att stångas med varann. Några tuppar gal men det är inga hundar som skäller. Det gör de bara på kvällar och nätter. Mera nu när det är kallt.

Det var speciellt att gå runt och hälsa på alla vänner och arbetskamrater i måndags när vi var åter i tjänst. De hade uppenbarligen saknat oss. Och vi har förstås saknat dem!

Inne i gästhuset fick vi kramar och pussar av våra Ukrainska gäster. Vi frågade hur de mår? Det är ju snart ett år sen kriget bröt ut. De tittade lite sorgset på oss och sa ”det går bra, här hos er. Men nu längtar vi hem..”

Tänk att som mamma, vara ifrån sin man och barnens pappa i ett år. Att dag efter dag själv ha ansvar för barnen (minst två) och inte veta hur länge till det kommer att vara så. 

Under frukosten på hotellet i söndags morse såg jag två små pojkar. De stod vid pannkaks- maskinen (ja de hade faktiskt en mekanisk sådan där) och filmade processen. Man ville  tro att pannkakorna de tryckte fram var till dom.. för de stod nära och ”dreglade” över alla som kom ut. Men det var bara filmen som var intressant. Jag tänkte ”finns det ingen mamma som har hand om de där”? Då kom det en sliten mamma med en talkrik. Hon samlade ihop pannkakorna och gick sen med pojkarna till ett bord. Hon såg så trött ut. Det var då jag upptäckte en liten ukrainsk flagga på en av pojkarnas tröjor. Jag skämdes. Klart att de här pojkarna har en mamma som bryr sej. Men hon är trött. Vem vet. De kanske just hade bestämt sig för att åka hem igen. Många gör det. Vi kan inte förstå, men man vill vara tillsammans med sina män och barnens pappor. 

Vad kommer de se utanför sitt fönster idag? Krig eller ett land i frihet?

Jag tänker på en strof ur en sång av Roland Utbult;”Från mitt fönster kan jag se, bara en strimma utan hopp. Från mitt fönster är jag rädd att vår värld ska förgås..” men så kommer det viktiga ”men vår far har inte glömt oss, han har makten i sin hand! Och en dag ska komma, när han förändrar allt!”

Ljuset vinner alltid. Det är bara frågan om när..