Avtryck

När vi bodde i Värnamo brukade jag (Anders) köra kyrkbussen på söndagar. En uppgift jag tyckte mycket om. ”Att erbjuda de som har svårt att ta sig till kyrkan skjuts via kyrkans buss”. 

En dag i veckan körde jag även några nyanlända unga killar till affären så de kunde handla. De bodde i ett boende utanför stan och på så sätt fick de hjälp att få hem sina varor som skulle varit svåra att få med på den kommunala bussen. Det blev alltid fina samtal och oftast blev jag inbjuden till dem när vi kom fram. Det kändes kul och meningsfullt.

Här i Rumänien får jag också köra minibuss. Det är ungdomar på utflykt, volontärer som ska skjutsas och hämtas samt barn och ungdomar som vi kör till klubben varje tisdag. Det spelar ingen roll att jag inte pratar och förstår Rumänska så bra än. Barnen gör sig förstådda genom att vifta och veva med armarna för att jag ska hitta deras hus. 

Marghita är en liten stad. Egentligen behöver man inte alltid ta bilen, då mycket faktiskt ligger på gångavstånd här. Trots det kör man gärna bil - om man har en. Det är status att äga en bil. Så fort man börjar tjäna pengar så köper man bil. Den uppfattningen får man när man rör sig i staden. 

Att tanka är ett äventyr. Mackarna är bemannade. Man får alltid hjälp att tanka. Du säger hur många liter du vill ha och så fixar killen vid pumpen detta. Sen får jag gå in och betala. Just nu kostar en liter bensinen 7 lei (16-17 Sv kr). Det är ganska mycket för en ”genomsnittlig” rumän som tjänar ca 4000 lei/månad.

På macken där vi brukar tanka, jobbar det en kvinna. Hon är väldigt trevlig och serviceinriktad. ”På grund av hennes hudfärg” (hon ser ut att komma från ett annat land) så verkar hon hon känna lite extra för Camilla och mig. Vi är liksom ”invandrare” alla tre. Hon frågar ofta hur vi mår och hur det går för oss. När hon cyklar hem efter jobbet så passerar hon utanför vår grind. Om vi är ute, så hejar hon glatt. Det är roligt när folk börjar känna igen en när man är ny på en plats!

Under pandemin, när kriget i Ukraina just hade brutit ut, så var det jag och Camilla som åkte runt och handlade MASSOR av varor till våra ukrainskagäster, samt ALLT som vi skickar in till Ukraina. Det var stora volymer ex 300 burkar bönor, 400 paket kex osv. Oftast blev det 4-5 vagnar fulla med mat. Så ni förstår  att ”vi gjorde avtryck” i butikerna. 

Sen dess så hejar kassörer på oss. Fastän det är månader sen vi slutade att handla till Ukraina (nu handlar andra inom FCE) så frågar de ”om vi vill ha faktura”. Vi säger; ”No, no privat”. Kul att de känner igen oss. På så sätt har vi fått många nya vänner. 

Barbro och Lars är verkligen ”ett begrepp” i stan. Respekt! Nu har de ju varit här i 30 år och är DE som byggt upp FCE. Alla verkar veta vilka dom är. När folk pratar om dem så får de något varmt i blicken. 

Det är sådana avtryck jag och Camilla vill göra. Vi vill vara händer, fötter, ögon och öron som bryr sig om. Som ser de som behöver hjälp!

Man får börja i det lilla. Ta en dag i taget.