Ett hem

Vi har gjort det så många gånger nu; Ställt klockan och gått upp. Gett oss ut i mörkret för att ta emot eller vinka av gäster. 

Idag var det en av våra Ukrainska mammor som har bestämt sig för att åka vidare. Hon vill prova på att bo lite närmare sitt land. Hon har hört om en plats där krigsdrabbade bor gratis. Planen är att hon ska försöka få ut sin sjuka mamma ur krigslandet så de kan bo där tillsammans.

Det blir inte bra hur man än gör. Ingenting går upp emot att vara hemma. Vad är ett hem? Endel säger att det är där familjen är. Endel säger att det är där jag har mina saker. Det är nog olika på grund av hur ”hemkär” man är sen innan.

Våra Ukrainska gäster har bott hos oss sen i april förra året. Jag vet inte om de kallar detta för sitt hem. Troligen inte. Men vi har blivit deras skydd. En trygg plats där de har fått landa, pusta ut och faktiskt vila tills de är redo för nästa drag.

Vi kan aldrig veta vad de bär på. Vad de innerst inne tänker. Ibland kommer ”nästa drag” så abrupt. Kvinnan som lämnade oss idag sa det igår när vi satt och pratade. Ja, pratade är väl att ta i. Vi satt med Google translate. Denna gåva men oftast ”odåga” då översättningen kan bli så fel.

I veckan skickade en av våra äldre gäster ett meddelande till en volontär. Vi förstod det som att han hade ont i sitt ben. Han skrev (enligt Google) att han haft blodpropp tidigare. Så det blev ett fasligt pådrag. Han måste ju till akuten nu på en gång. 

När vår volontär kom dit, så var han inte hemma. Hans fru sa att han var ute på promenad.  Det gjorde vår volontär mycket upprörd; ”Tänk om han har en blodpropp och han är ute och går!” När han kom hem såg han glad o pigg ut. Hur var det med benet? Jo, då, det var bra. ”Men du skrev ju..” Det visade sig att Google translate hade översatt fel. Det var hans hustru som hade ont i benet. Inte han. Google är vår räddning men inget man kan lita på till 100 %.

Nu står vi ute i mörkret och kramar de som varit en del av oss så länge. Det är svårt att säga hejdå när man inte vet vad de är påväg. Samtidigt förstår jag att en ung kvinna vill vara nära sin mamma. Om kriget hade drabbat oss så hade jag velat vara nära mina barn. 

De vänder sig om och ser på huset. Kramar oss igen och tackar för att vi tagit emot dem här. Vi försöker förmedla ”att hit kan man alltid återvända”. Vi finns här för dem om de på nytt skulle behöva vila och skydd. 

Det blir mörkt på uppfarten när bilen har lämnat. Kvar står vi med andra gäster/landsmän som kommit ut för att ta farväl. Det är klart att det känns för dem att säga hejdå. De har ju blivit som en familj här. De kom inte hit tillsammans men de tvingades att dela vardagen här. Det har förstås lett till starka band dem emellan. Band som jag tror kommer vara viktiga den dagen då de får återvända hem. 

Då kan det behövas extra systrar och bröder för att orka bygga upp deras land igen. Det finns en framtid men just nu vet ingen var eller hur …