Solklart

Jag sitter på vår terass och lapar sol. Äntligen har värmen kommit till våra breddgrader. Himlen är alldeles klarblå, men vinden är fortfarande lite kall. Det känns att våren precis är i startgroparna. 

Men det finns hopp! Nu ligger det finaste och skönaste framför oss. De första träden står i blom. Ett litet vitt körsbärsträd, eller kan det vara plommon blommar på tomten inne hos grannen. Så hoppfullt!

Om en månad har vi varit här i Marghita i 1 1/2 år. Var tar tiden vägen? Fortfarande så kan vi konstatera att mycket inte blev som vi tänkt. Men att mycket blev ännu bättre!

Jag vill faktiskt inte vara utan den tuffa starten med pandemi. Ja, pandemi vill man ju inte ha, men att få mjukstarta som vi gjorde var nog bra när man ser det så här bakefter. Tyvärr har pandemi och efterkommande krig gjort att vi inte är så bra på språket som vi hade tänkt oss. 

Under tiden vi haft Ukrainare här så har ju fokus varit på att de ska må bra. Så fort vi har försökt att lära oss lite Rumänska så har tiden inte funnits till. Men vi gör så gott vi kan. Numera förstår vi sammanhang samt kan hanka oss fram på lite ord här och där. Det är påväg. Det spirar. Det är hoppfullt! 

Solen steker i ansiktet och jag lägger huvudet bakåt och njuter ännu ett tag. Låter tankarna skena iväg och jag tänker på vad det var som fick oss att åka hit. 

Inte var det staden som lockade. Nu har jag lärt mig att tycka om den, men vid en första anblick så ser den ibland lite grå och liten ut. 

Inte var det vädret. Och det pågrund av min okunskap. För jag visste inte hur tidig våren är här, hur lång sommaren är och hur vackert det är här på hösten. 

Inte var det folket. För jag har inte tidigare känt så många Rumäner eller Romer som jag gör nu. Nu vet jag vilket fint folk de är! Jag tycker om rumänskan som är ett latinskt språk. Och jag börjar förstå den Rumänska kulturen. Än är den romska kulturen svår att greppa, men mina vänner i romerbosättningen vill jag absolut inte vara utan! 

Ja, nu 1 1/2 år senare så är allt solklart. Nu vet jag varför vi kom! Det var förutbestämt, förberett sen innan;

Varje dag är en ny möjlighet att få bidra med det vi har med oss i bagaget. Vi känner så säkert att det vi gjort tidigare i våra liv, den erfarenhet vi har med oss, får vi dela med dem vi jobbar ihop med här!

Så solklart. Anders som jobbat med logistik på ett lager i en industri som tillverkar bildelar får idag hjälpa till på secondhand med all logistik det innebär att driva en sån butik. Han har ansvar för FCE:s bilpark (det låter väl tjusigt) som idag är ett 10-tal bilar och bussar som för länge sen har sett sina glans dagar. Men de funkar. Han har många andra ansvarsområde. Men det är så solklart att det är han som ska göra just det!

Jag har haft mycket nytta av mina sjuksköterske kunskaper. Ofta blir det jag som får följa med när någon är sjuk eller är i behov av plåster och bandage. Min erfarenhet av åren på ”Hjärta för barn” i Värnamo där jag fick arbeta med barn i krångel kommer väl till pass när jag får vara med här i förskola och Afterschool. Det är liksom solklart varför Gud sände oss just hit! 

Visst har det funnits många jobbiga, gråa dagar under tiden vi varit här. Ofta får vi slita lite extra med att passa in och hitta/ta vår plats. Regniga, gråa och kalla dagar då man verkligen undrar var solen är för nånstans?

För mig är Jesus solen i mitt liv. Som man sjunger i en sång så finns han där, bakom skuggorna någonstans. 

Vi har väl inte vandrat i dödsskuggans dal, som man kan läsa om i Psaltaren 23, men fortsättningen på den versen ger oss tröst. När det känns tungt ”så fruktar vi inget ont, ty Du är med oss. Din käpp och stav den tröstar oss”.

Vi är så tacksamma att just vi fick komma hit. Tillsammans med alla de andra här i FCE är vi satta att sprida lite sol, lite värme, till de som lever i misär och utanförskap. Nu taggar vi ytterligare minst 1 1/2 år! Fortsätt att följa vår resa här på bloggen.