On the road again

Vi lämnar Marghita strax innan kl 9 och kör genom små byar mot gränsstationen som ligger 3,5 mil bort. Naturen är så vacker. Rapsen har just blommat över. Det gula har övergått i rött, som nu är vajande vallmo i dikesrenen. 

Jag sitter bredvid Anders och skriker: ”Titta, flädern blommar! Nu kommer vi missa det när vi är borta.. och hundkexen, smörblommorna och blåelden”. Jag ber Anders att stanna bilen så jag kan fota, så jag åtminstone har det på bild! 

Vid gränsen blir det som vanligt passkontroll. Idag går det lättare än vanligt. Det blir inte så många frågor. De tar våra pass, bilens papper samt Anders körkort och försvinner in i sin hytt. Vad de gör där kan man undra, då det ibland kan ta över 30 min att passera. De kollar så det inte ligger någon fripassagerare i bilen, och så får vi åka vidare.  

Efter ytterligare 3,5 mil når vi storstaden Debrecen. Idag ska vi ställa bilen på en lång- tidsparkering och sedan ta taxi därifrån till tågstationen. Det går bra. Vi är vid stationen 30 minuter senare. Vi köper tågbiljetter till Budapest och hinner även med en kaffe och Croissant samt ett snabbt toabesök för 150 Ungerska forint. 

Tåget är modernt och susar tyst genom gröna ängar och små söta byar. Ungern känns lite modernare och ”renare” än Rumänien. Här är de gentila som låter pensionärer åka gratis på tåg och buss. Ja, det rör ju inte oss, men är bra att veta för alla volontärer som är över 65 år.

Tågresan tar 2 timmar och vi kliver av på ett stopp som heter Ferehegy. Därifrån tar vi buss till flygplatsen. Vi är i tid. Tre timmar innan avgång, så vi hinner att ta en lunch i lugn och ro.

Det är nåt visst med flygplatser. Att bara sitta och titta på alla människor som är påväg: Affärsresande med fina kostymer och snygga små rullväskor, ungdomar med ryggsäck och barnfamiljer som fladdrar förbi, helt omöjliga att missa, pga all packning och deras barn som far åt alla håll. 

Anders och jag reser med handbagage. Vi har lyckats bygga upp ett ”klädförråd” i Sverige och dito i Rumänien. Ibland är det svårt att veta vad vi har i Sverige, men det löser vi genom att ta kort ”på garderoben” innan vi åker tillbaks. 

Vi är så glada över vår lilla lägenhet i Sverige. Det betyder mycket att ha något att komma hem till. Om än litet så är det ändå ett hem!

Efter lunchen drar vi oss ner mot gaten. Vi hinner ta en kaffe i cafét bredvid, samt besöka toaletten en gång till.

30 min innan avgång ska vi in i gaten. Man känner sig som får som blivit instängda i fållan. 

Vi har billiga biljetter så vi får gå på bland de sista. Vi sitter tillsammans. Det känns lyxigt denna gång. Resan tar 2 timmar och en kvart! Tänk vad nära, men ändå så långt borta. När vi landar på svensk mark har vi varit på resande fot i 11.5 timmar.

Idag blev vi hämtade av vår äldste son och vårt barnbarn. Stor glädje när vi får kramas igen. Om 1,5 timma är vi hemma i Jönköping igen. 

Ja, som ni förstår så ska vi vara lediga några dagar. Bara vara och äntligen träffa barn, barnbarn och övrig familj. Vi ska besöka kyrkor som är beredda att lyssna på oss.  ”On the road again”. Vem vet, vi kanske ses? Annars så ”ses vi här” om två veckor. Följ oss gärna på vårt Insta: camillaoanders.