En rastplats

Jag ska bara ut och vattna mina växter när jag ser att någon ligger i den stora gungan nere vid växthuset. Samtidigt tittar en kvinna ut ur växthuset. Jag förstår att det är våra nya Ukrainska gäster som är ute och luftar sig innan de ska in och lägga sig i sitt varma hus.  

Jag går fram till dem och presenterar mig. Vi har inte setts än, då jag var på läger när de kom tidigare idag, så jag presenterar mig genom att säga ”Camilla” och slår mig på bröstet. De säger sina namn och vi tar varann i hand. 

Genom Googletranslate berättar de att de är systrar och att de har två barn var. Barnen har just somnat. De är oroliga då de kommit direkt från kriget. Tillsammans bestämde de sig tidigt för att stanna kvar i Ukraina och kämpa. Det har varit svårt. De kommer från ett område som är totalt förstört. Efter ett tag stupade den ena systerns man och för några veckor sen dog den andra systerns man han också. När även deras bror dör så kan de inte längre stanna kvar. De bestämde sig då för att ge sig av för barnens skull. 

Nu är de påväg till Österrike,  men blev stoppade vid gränsen in till Ungern. Barnen hade inte fullständiga pass. Oftast brukar man inte stoppa Ukrainare men dessa tullmän var inte lätta att lirka så kvinnorna kom inte in. Nu måste de stanna i Rumänien tills barnens nya papper är klara. Någon som känner till vår organisation visade dem hit och vi hade plats. 

När Anders sms:ade att det  ”är ukrainare påväg” så trodde jag att han skojade. Jag satt vid en pool och passade barn som badade (vi var på dagläger i Chislaz) så det fanns inte i min värld att det skulle komma Ukrainare just idag!  

Till saken hör att jag några dagar tidigare hade städat vårt ”Casa Ukraina” (då det stått tomt några veckor) och fått för mig att spara 6 bedset, ifall det skulle komma nya gäster. Just antalet 6, var bara ett infall jag fick för annars finns det ju plats för det dubbla i huset.  

”Hur många är dom?” textade  jag. ”6 stycken” får jag som svar. Galet, tänker jag. Exakt det antal bedset jag sparat. 

När jag berättar detta för mammorna så börjar de gråta. Tänk att det var förberett för att ta emot just dem!

”Föresten så kommer det en volontär från Österrike och hämtar oss imorgon” säger de sen. Den Österrikiska organisationen har ordnat ”en korridor” för barnen så de ska kunna ta sig dit utan fullständiga pass. Organisationen som kvinnorna har kontakt med har hittills hjälpt nära tusen Ukrainare ”att komma ut”. Vi säger godnatt. Om de ska resa imorgon måste de vara pigga. 

Nästa morgon går jag bort till ”Casa Ukraina” för att kolla om de vet när bilen ska komma. Nej.. de har inte hört nått. Men vi räknar ut att bilen borde vara här vid kl 15. Klockan 16 finns det ännu ingen bil i sikte. Ofta tar det längre tid än vad Google Maps kan räkna ut att köra..

Klockan 20 kör en bil in genom  gaten. Vi skyndar oss att packa bilen tillsammans. De har inte mycket till packning men får ändå sitta trångt. Barnen sitter sammanbitna på sina platser. Nu är de påväg igen. Förhoppningsvis till ett land där de ska stanna länge. 

När bilen börjar köra, så rullar en av mammorna ner rutan och säger med brytning ”Thank you, Thank you, we nerver forget you and Casa Ukraina. A wunderful place”.  

Än en gång har vi fått vara ett Elim, en oas för några som behövde få rasta på sin resa. Vi hoppas och önskar att våra nya vänner får ett bra liv i sitt nya land! La revedere!