Grinden

I söndags kom vi tillbaks efter 6 veckor i Sverige. Det kan tyckas länge, men först hade vi 4 veckors semester och sen 2 veckor då vi besökte kyrkor och andra organisationer som står bakom oss och EFI fadder. Med oss i bagaget har vi nu 100 mil i bil och många varma möten med människor som gillar oss och organisationen vi jobbar för. 

Nu står jag alltså utanför grinden in till FCE. Framför ett inhägnat område där vi har vårt hem. Grinden är låst, för det är söndag och organisationen är helgstängd.   

För att komma in genom den stora grinden så behöver man låsa upp en liten grind vid sidan om, gå in genom den och sedan häkta av en tung ”stålbom” som håller ihop de stora grindarna på insidan. 

Egentligen är det här för tungt för mig, men eftersom jag vill hjälpa Anders som sitter bakom ratten (att slippa hoppa ur bilen) så gör jag det, även om jag får slita så mina armar nästan går av. Jag vinkar till Anders att köra vidare in och parkera medan jag hänger tillbaks bommen över låset och känner så grindarna är låsta igen. 

Tänk, nu är vi hemma i Marghita. Det är verkligen speciellt att komma tillbaka efter så många veckor borta. 

Husen står kvar. Gräset är kanske lite högt, men mina  blommor på terassen verkar ändå leva. De har fått vatten. En av killarna på dagcentret har sommarjobbat med att vattna och sköta organisationens blommor och blad.   

Vi tar oss upp för trappan till vår lilla lägenhet. Öppnar dörren och stiger in i vår lilla fina lya som vi lärt oss att tycka så mycket om. Det luktar lite instängt men annars verkar allt vara som det ska. 

Jag drar upp persiennerna och slänger upp ett fönster på vid gavel. Frisk luft strömmar in och jag slås av den vackra utsikten som vi har över äppeldalen. Tänk, att man får ha det så här bra, tänker jag, och njuter av den fina utsikten en stund innan jag vänder in för att packa upp våra väskor.  

Jag slås av hur tyst det är i huset. Det är ju ingen mer än vi som bor här nu. Barbro och Lars bor ju i Sverige sedan i Maj och det andra paret som bodde vägg i vägg med oss har återvänt till England (under tiden vi varit i Sverige) efter 17 år här. Nu är vi ensamma. 

Men är vi verkligen ensamma?

Efter två år har vi ju fått så många fina vänner. 

Jag tänker på tjejerna uppe på Brăndușa, unga vuxna som vi träffar lite nu och då. Alla inom organisationen som vi jobbar med och alla romer nere i romerbosättningen. Vi är inte ensamma. Vi har ju vänner omkring oss tjugofyra sju! 

Jag blir alldeles varm i hjärtat samtidigt som det slår mig att det är nu det gäller. Nu är det dags för Anders och mig att växla upp. Nu är tiden inne då vi ska föra arbetet vidare, det arbete som Lars och Barbro startade för 30 år sen skall nu in i en ny säsong. 

Vi är ödmjuka inför uppgiften och glada att vi har en så bra ledning och fin personal att jobba tillsammans med. 

Tack för förtroendet! TILLSAMMANS med FCE, EFI- fadder och med Dej; du som troget följer oss här, samt alla Er som varit och kommer att besöka oss i Marghita framöver.  

Jag älskar att gå in i en ny säsong och en ny tid. Bara Gud vet vad som finns bakom nästa krön (läs grind). 

Kära följare! Välkommen att följa oss med på vår ”nästa resa”. ”Nu kör vi så det ryker - in the name of the lord”.