Sanna vänner

Solen fortsätter att stråla över oss och vi har haft besök. Min ungdomsvän och hennes man har varit här och förgyllt tiden. Dagar som annars kan kännas tunga pga det som vi möter, har nu rusat fram. Bara två dagar kvar innan de ska åka hem igen.

Min kompis man är en hejare på att fixa. Han är träslöjds- lärare och kan förvandla en bit trä till något användbart och fint i ett huj. 

Första dagarna monterades det 18 skåp som sedan sattes upp i allaktivitetshuset i Romerbyn. Vi fick hjälp med en vägg i vårt kök samt socklar under köksskåpen. Jag är rädd att det kommer möss nu när det blir kyligare ute. för möss nu när kylan kommer. När det är öppet under skåpen så känns det som de kan komma och gå helt fritt (!) .. sen är det ju fint också med  sockel. Jag är så tacksam för hjälpen!

Igår fyllde min kompis man år. Vi tog med våra vänner till Oradea för att fira, dagen till ära. 

Först åkte vi upp på utsikten där man ser hela staden framför sig. Det är alltid lika fint att besöka ”utsikter”. Där finns en restaurang som har utsökt mat. Min kompis bjöd oss alla på middag.

Sen promenerade vi i den vackra staden. I centrum finns hus från 1800-talet. Fantastiska skapelser i alla möjliga och omöjliga färger och former. Vi tog en kaffe på ett litet café. Solen öste sin värme mot oss. Att det kan vara så varmt och härligt en bit in i oktober. Vi njöt i fulla drag.

Idag har vi jobbat igen och det blev åter ett besök i Romerbyn. Min kompis fick följa med när vi hade kvinnogrupp. 

Under tiden försöker Anders och Csaba att ta hand om barnen ute för det blir så rörigt när barnen är med. Vi hör hur de stojar och leker utanför fönstret medans vi pärlar armband. Vi har börjat producera smycken som vi ska säljas. Vi är spända på mottagandet av våra alster. De borde kunna inbringa en slant. 

Jag och min väninna ser exotiska (läs nordiska) ut i den romska samling av kvinnor vi har runt om oss. Kvinnorna pratar och skrattar på ett språk vi inte förstår. Men konstigt nog så känner vi gemenskap där vi sitter och pärlar. Det finns ingen annanstans där jag känner sån glädje som när jag får vara med den här gruppen.  Jag brukar nypa mig i armen för det är ingen självklarhet att vi får vara med där.

Dörren rycks upp och ett litet barn ropar på sin mamma. Det är en av de minsta som vill se så att mamma är kvar. Barnet som är i två års åldern kryper upp i sin mammas famn och letar innanför blusen efter bröstet. Kvinnor här ammar sina barn långt längre än vad kvinnor gör hemma i Sverige. 

I slutet av samlingen så ställer vi oss i en ring för att avsluta med att be tillsammans. Kvinnorna delar sina böneämnen som i mångt och mycket handlar om deras familjer och barn. Det är en kamp att få ihop livet här, men man är tacksam för det lilla. Jag suckar ”Amin” efter varje bön vi ber. Kvinnorna samlar ihop sina barn och går hem. 

Nu öppnas dörren till ”syateljén” och min kompis ”handyman” kommer ut. Under tiden som vi varit med kvinnorna så har han satt upp handtag på alla skåp. Det blir så fint!

Vi känner oss så välsignade av ännu ett besök! Vad skulle vi vara utan volontärer (läs vänner) ❤️