Tippen

Man ska aldrig tränga sig på. Jag har respekt för människor som bor på platser där ingen annan skulle få för sig att leva. Varje människa är värd att mötas med respekt och deras integritet är viktig.

Så gårdagens besök planerades noga innan jag och min man kunde åka med. Vi var inte där för att titta på människornas utsatthet utan för att se hur diakonerna gör för att hjälpa dem. Vi har följt detta hjälparbete på avstånd och ville följa med för att lära oss hur de gör för att få kontakt med de som lever i samhällets utkant. Vi fick besöka en soptipp i en av Rumäniens större städer där flera romanska familjer har blivit förvisade att bo. 

Det är barnen och hundarna som först upptäcker oss när vi kör in på tippen. Det regnar så de flesta familjer håller sig inne i sina skjul. Skjul som de har byggt med all sköns bråte som de har hittat på platsen.  

Några större pojkar rycker i bagagedörren, för de vet att vi har gåvor med som de ska få. Vi hoppar ut samtidigt som deras föräldrar har upptäckt vår ankomst. Nu kommer det människor från alla håll. Det är jobbigt att se hur tunt de är klädda. Många barn är barfota och de har bara en liten tunn tröja på sig trots att det regnar och är kallt.

Jag grabbar tag i en stickad kofta som verkar passa den lilla tjejen som man placerat på ett traktordäck för att hon ska slippa stå barfota i leran. Hon håller krampaktigt allt som familjen fått i famnen. Hon skakar av kylan men ler när jag kommer och sätter mig bredvid. Vi trär i en arm i taget och koftan passar perfekt. Det känns som om den är stickad just till henne! 

Sen delar vi ut vatten, kassar med mjölk, bröd och pålägg samt lite majskrokar till alla barn. De börjar genast äta av krokarna och bjuder mig att ta. Så generöst av barn som inte fått något att äta på flera dar. 

Kyrkan som vi slagit följe med åker hit regelbundet för att se efter hur familjerna mår. Vi har inga varma kläder med oss idag. Men diakonen tänker åka tillbaks senare på kvällen med skor och jackor till de som saknar. Vi har några filtar i bussen som vi virar runt de tunnast klädda. De pussar oss på händerna och säger ”köszönöm” som är ”tack”på Ungerska.  

Hur hamnade dessa människor här? För ingen kan väl välja att bo på en soptipp? 

Dikonen berättar att de här romerna egentligen kommer från en liten stad 4 mil bort. De tog sig till ”storstan” i tron på att få det bättre. Men de förvisades till en plats utan vatten och el. De är arbetslösa så de har inga pengar. ”Storstan” anser att de tillhör en annan plats så de vill inte hjälpa dem. Det är jobbigt att se alla barn som tvingas bo här. 

Minns ni barnprogrammet TIPPEN som sändes 1993-94 i SVT? Programmet som skulle lära barn att återvinna. 

Deras slogan var ”ingenting försvinner, allt finns kvar”. I sammanhanget där jag står nu så känns det missmodigt. 

Hur kan detta få fortgå i ett EU land 2023? 

En liten hund har krupit ner för att värma sig bland alla våra tygkassar. Den ser nöjd ut och jag förstår att vår lilla insats ändå har fått sprida lite ljus och värme. Visst känns det hopplöst men vi väljer att tro att det lilla vi gjort har gjort gott för stunden. De som har så lite behöver inte mycket för att känna sig välsignade. 

Vi tackar Gud för våra nya vänner. Både diakoner och familjerna på soptippen som vi mött idag. Jag ber att det en dag ska få ”glimma till”. Att romernas situation ska få bli bättre. Det kämpar vi för och vi är många som gör det tillsammans!