Lågt batteri

Just nu kan vi inte tänka på annat än alla paket som vi har fått för att dela ut. Tänk att FCE år efter år blir välsignade av alla Er som vill ge.

Först kom den svenska julbilen. Ja, den kommer ju i första hand med möbler som ska säljas i FCE:s second-handbutik. Men till jul är nog en fjärdedel av den långa lastbilen packad med julgåvor som vi får för att dela ut i projekten!

Eftersom vi visste att denna bil snart avlöses med en annan (från Scottland), så satte vi genast igång med att slå in personalens julklappar i celofan. 50 unika paket som de ska få på julfikat som vi i år tänker ha inne i gästhuset. Det är så många som jobbar i FCE som aldrig varit inne i vårt fina gästhus. Jag tänker att det kommer bli fint att duka i ”hemmiljö” - alla som känner oss vet att vi gillar att ha många gäster hemma hos oss! 

Man blir så glad när man öppnar kartongerna från lastbilen. Många församlingar har som tradition att samla in gåvor till FCE till jul. Vi har riktade önskningar så som celofan inslagna hygienpaket till dam och herr. Paket med godis, pennor och block till barn. Det är så mycket kärlek nedlagt i dessa paket och vi får flera hundra som vi sedan ger till dem som inget har.

I år är första året som Anders och jag ”är ensamma” i depån. Innan pandemin har vi hört att det brukade komma ”små tomtenissar” från södra Europa och hjälpa till. De nissarna är äldre nu, så sen Barbro & Lars samt våra vänner Pops flyttade så är det vi som organiserar julen här. 

Jag (Camilla) har ju viss vana sen åren på ”Hjärta för Barn” (LP - verksamhet i Värnamo) där vi också samlade in julklappar och delade ut. Det är en glädje att försöka matcha paketet med rätt ålder och kön. Skriva ett namn på kartongen. Jag riktigt ser framför mig; glädjen i ett barns ögon! Detta kan vara det enda paketet som de får. Så jag gör mitt bästa för att det ska bli så bra som det bara kan!

Men i fredags var vi trötta. 

Camilla kände yrsel och hittade nästan inte hem efter några timmar i depån. Inte bra. Det blir lätt att man går och jobbar i depån när man ”ändå bor på området” som vi gör. Så vi beslöt oss ”akut” för att åka bort så vi verkligen fick vila denna helg. 

Sagt och gjort. Hotell bokades. Stor bonus att hotellet vi bokat hade termalbad vilket många hotell har här. Varma källor. 

Så när vi kom fram senare på eftermiddagen så blev det ”källbad” på en gång. Vad vi njöt! Efter det middag och sen lite svensk TV på mobilen på rummet. Inget jobb. God sömn och en härlig frukost. Det var verkligen behövligt efter två veckor i depån. 

Jag (Camilla) är känd för att glömma bort att ladda mobilen. Det är som att jag tror att den fungerar för alltid utan ny energi. Våra barn brukar säga; ”men mamma” när samtalet bryts och min mobil dör. 

Stress är inte farligt. Det är bristen på återhämtning som är farlig om man slavar med detta under lång tid. Vi har märkt att det finns en baksida med att bo på samma område som där man jobbar. Det är lätt att jobb och ledighet ”flyter ihop,” samtidigt som det vi gör här inte är ett jobb utan en livsstil. Det ska jag skriva mer om en annan gång. 

Men nu ska vi med ny energi fortsätta med jobbet att få ut de sista 600 (!) paketen! På onsdag har vi personal fikat ”hemma hos oss”. Det ser vi fram emot med med stor glädje!