Bryta ihop och komma igen

Det har gått två år och tre månader sen vi åkte ut till Rumänien på vår första period. Missionsarbete räknas i perioder som är två eller tre år långa. Vår första period slutar sista december detta år, då vi valde att skriva på tre år när vi tackade ja till tjänsten i Marghita. Så under året som ligger framför så är det dags för våra arbetsgivare att besluta om hur arbetet skall se ut i nästa period. Riktigt spännande! 

Vi har just kommit tillbaka efter några veckors ”julledigt” i Sverige. Det är alltid lika roligt att få vara i hemma och träffa barn, barnbarn, släkt och vänner. Men när vardagen drar igång i Sverige så känns det i hela kroppen att det är dags att åka. Vårt jobb är ju i Rumänien, så det är ju här vi ska vara. 

Att resa fram och tillbaka har blivit rutin. Vi reser alltid med små handbagage. Aldrig med stora väskor. Vi flyger från Budapest - dit vi tar oss med bil och tåg. Antingen reser vi via Köpenhamn eller så reser vi direkt till Göteborg. Det sist- nämnda är enklare då man når Jönköping med buss inom några timmar.

Det är dock en sak som påverkar mig (Camilla) varje gång vi ska åka tillbaks till Marghita. Det börjar några dagar innan vi ska lämna men är värts på självaste resdagen. Då sitter jag hela vägen till flygplatsen och kämpar med mina tårar. Anders får stå ut med det. Han har ett sådant tålamod och vet att det är en del av min process; att ”bryta ihop och komma igen”. Jag sörjer att lämna barn och barnbarn men redan på flygplatsen blir det bättre. När vi gått igenom security så släpper det och processen är över - för nu är vi påväg!

”Att komma igen”, att återvända till Marghita känns alltid som att komma hem för oss. Det är verkligen en förmån att få arbeta utomlands med allt det som vi gör. Denna gång var inget undantag. 

Vi anlände sent till vår lägenhet där vi stupade i säng. Vi hade varit på resande fot sen dagen innan. Dagen därpå, efter en god frukost, så begav vi oss till kontoret. Så mycket kärlek. Glada tillrop överallt. Gott att känna sig väntade och välkomna. 

Sen hade vi ett snabbt möte med ledningen där vi checkade av vad som ska göras och så gick vi runt på området för att säga ”Hello”. Vart vi än stack in huvudet så verkade de vara glada att se oss igen och det är ömsesidigt! 

I bageriet, i köket, i secondhand, i FCE:s café och även på vårt dagcenter. På dagcentret satt ungdomarna och pärlade armband. Vi berättade att vi har sålt av deras alster när vi varit runt i kyrkor i Sverige. De blev så stolta: Tänk att deras armband och halsband har rest med oss så långt bort. 

Väl ute så svängde en av FCE:s skolbussar in på gården. Det var den nya vita minibussen. Chauffören blev som vanligt glad när han såg Anders. De är verkligen fina vänner de två. Anders skojade och sa att ”vi kan väl byta buss du och jag” (då vår volontärbuss numera är äldre). Det ville han förstås inte höra talas om. Han är så glad över att äntligen får köra en buss som fungerar.    

Vi pratade om vikten att barn åker säkert. Som organisation har vi ett ansvar när vi kör på andras ungar. Tyvärr är bilister  dåliga på att använda bilskydd och bälte i detta land. 

När Anders skjutsar barn så är han benhård. Han startar inte ens bilen om barnen inte sitter på kuddar eller är säkert bältade. Det suckas och stönas bland barnen men han ger sig inte på denna punkt. ”Det är bara att bita ihop och komma igen” (som det kanske egentligen heter) för vi bryr oss verkligen om ALLA barn ❤️