Vardag

Livet här i Rumänien har plötsligt blivit vardag. Mer sällan finner vi oss vara förvånade över det som vi möter här. När vi tex hör ljudet av häst och vagn (romer har oftast inte bilar) så låter vi dem passera utan att höja på ögonbrynet. Påfåglarna som skriker som barn på kvällarna har blivit ett alldagligt inslag. Lika så hundarna som skäller. Dock irritera det mig (Camilla) att två vildhundar som just har ockuperat vår grannes fallfärdiga uthus, ständigt skäller när jag går in och ut i vår ytterdörr. Efter 2 1/2 år så är det ju jag som bott här längst. Så jag morrar tillbaka. 

Huset vi bor i är för länge sedan vårt ”hemma”. Vi städar, handlar, bäddar och tvättar som om vi bott här i ett helt liv. 

På onsdagar är det soptömning, på tisdagar och fredagar marknad. Utan att behöva kolla upp, så vet vi att mataffären öppnar kl 9 och stänger kl 20. Vi lagar mat, diskar och plockar undan utan att ens tänka. Det finns en vardag överallt. 

Klockan tio över sju ringer våra mobiler, vi går upp och äter frukost. Skillnaden mot innan vi kom hit är att vi gör väldigt mycket mer ihop. Nu arbetar vi sida vid sida varje dag. 

Efter frukost tar vi sällskap till jobbet. Ja, vi går oftast tillsammans över området (vi bor på området här) till kontoret där vi har ett varsitt skrivbord i samma rum. Klockan 10 dricker vi förmiddagskaffe ihop, klockan 12 äter vi lunch tillsammans. Sen dricker vi kaffe igen kl 15 för att dess emellan mötas lite då och då för att hjälpa varandra med någon syssla. När ”arbetsdagen” är slut så tar vi sällskap hem igen som det strävsamma gamla par vi är!

Dock, om vi ska hålla oss helt till sanningen, så har vi ju inte riktigt samma arbetsuppgifter. Så det kan ibland faktiskt gå flera timmar innan vi ses igen. Men det är inte helt omöjligt att vi hörs på sms; ”Var är du?” ”Vad gör du nu?” ”Kan du komma hit och ge mig ett handtag”? 

För det är en  relativt ny grej att vi jobbar ihop. Vi har ju inte arbetat ihop hemma i Sverige innan. Jag är sjuksköterska/ pastor och min man har arbetat som lagerarbetare inom fordonsindustrin. Då har vi sagt ”hej då” hemma för att sen inte ses förrän vi är tillbaks igen efter arbetsdagens slut. 

Här har vi upptäckt att vi är ett bra team. Det kan vara ensamt att jobba utomlands som vi gör. Språket och kulturen gör det svårare att få jobbet att flyta, och sen är det ju inget jobb det här; det är ett liv. Vi bor på området där vi jobbar. Därför finns det inga gränser, ingen början inget slut. 

Men vi har själva skapat oss ”ramar” för att inte totalt ”ätas upp”. Vardagen som har krupit sig på är viktig - för rutiner behövs när allt runt omkring (ibland) kan kännas övermäktigt och svårt att klara av. Det finns så många behov!  

Att inte vara ensam i det här är en styrka. Gång på gång får vi påminna oss om att vi gör det här tillsammans. Det är just mixen av ”oss ihop” som gör att vi passar in just här - du och jag, här i Marghita. 

Tillbaks till det där med vardag!

Var-dag, varje dag får vi påminna oss om att Gud är med oss här. När modet sviktar så får vi påminna oss om hur Gud genom SÅ många hälsningar (människor) sa åt oss att åka hit!  

I Psaltaren 145:13 står det: ”Gud håller sina löften kärleksfullt i allt han gör”. 

Det står inte ibland. Det står alltid. Var-dag genom allt!