Det knastrar

Nu knastrar det på grusgången igen. Tidigt på morgonen hörs snabba steg utanför mitt fönster. 

Det är volontärer. I söndags kom det första gänget för denna hösten och på söndag kommer det ett gäng till. 

Det sågas, målas, snickras och fejas. Det blir verkligen en annan energi när vi har volontörer här. 

Just ljudet av fötter på grusgång har alltid stressat mig. Det får mig att tänka på barnläger på en gård där vi hade våra läger när jag jobbade som barnpastor ”back in the days”. 

Det är ett stort ansvar att vara lägerledare. Som barnpastor är man även den som är ytterst ansvarig över upp emot 100 barn. Barn som föräldrar har skickat iväg i ”din/församlingens vård”. Jag vet att jag inte var ensam ledare och vuxen. Men ändå. Man hade det yttersta ansvaret. Det var bara så. 

Så nu när jag hör knastret av stenar på grusgången så rusar jag fram till fönstret för att se vem det är. Ja, på lägret var det bra att ha grus på gångarna för då kunde varje liten ”nattlig rymmare” upptäckas i tid. Men här är det ju bara fina människor från Sverige som helt frivilligt har åkt hit för att så generöst ge oss av sin tid och sin talang. 

För de som hjälper till här just nu, de delar verkligen med sig av sin gåva. 

Vi har skrivit en lista på saker som vi vet är i behov av att fixas. Och nu kan vi stryka rad efter rad. För den som tidigare har byggt om en trappa har tagit sig an just den uppgiften. Den som hemma klipper träd, står just nu uppe i ett träd och sågar. En dörr behöver bytas ”det kan jag göra” säger den som gjorde det hemma i somras! 

Villiga händer och fötter, det kryllar av det här just nu. 

Och dess emellan tar vi paus och besöker projekten. Igår t ex var vi alla med på Afterschool där pastor Eugen hade sång och musik stund med barnen. Vilken lycka. Sångglädje på hög nivå!

Senare på kvällen så åkte hela volontärsgänget ut till lägergården och badade i heta termalbad. Det gör gott för ömma kroppar som ”arbetat hårt” i några dagar. 

Ja, ni förstår att vi är glada över våra svenska volontärer. De är som änglar som smyger runt lite här och där. 

Det ”klingar till” i min telefon. Det är ett sms från en av våra volontörer. Det är så vi håller kontakten här på området då man aldrig riktigt vet var någon befinner sig just nu. 

Det står att ”nu är det fika ute på terassen”. När jag kommer dit så står det nybakade bullar på bordet. Det är kärlek det. Vårt mat team har gjort det lilla extra. För det är ju Kanelbullens dag på fredag. Då blir det bullar redan idag!

Kan tänka mig att doften av nybakade bullar känns ända till Sverige. Du är så välkommen hit. Nästa gång kanske det är du som är här och delar med dig av dina gåvor. Bine ați venit! Du är så välkommen.