Mitt i smeten

Jag sitter mitt i smeten, på en parkbänk på ett stort torg i Oradea. Till höger om mig ligger det maffiga rådhuset 

och bakom mig en stor vacker kyrka som just renoveras. Den kommer bli väldigt fin när den är klar. 

Här i den gamla delen av Oradea är bebyggelsen från slutet av 1800 talet. Fina gamla hus som ser ut som om de vore hämtade direkt ur ett vackert kostymdrama. Allt är så fint. 

Det är redan slutet av oktober och idag är vi inne i Oradea med vänner som är på besök. De har varit här förut, så de hittar och har just lämnar mig på bänken då de ville rusa till en viss butik. Det går ingen nöd på mig. Solen värmer ännu, så jag njuter lite extra här på min parkbänk mitt i stan. 

Just idag är det tre år sen jag och Anders lämnade Sverige för att jobba här i Rumänien. Facebook påminde just om detta. Pga covid så sitter vi med munskydd på bilden som Facebook har lagt upp. Man kan undra vad vi tänker, hur vi trodde att det skulle bli?

Jag trodde nog tex att vi så här tre år senare skulle vara mycket bättre på rumänska än vad vi är. Jag har verkligen tragglat, men det är så svårt. Det blir inte bättre av att alla här vill prata engelska. Eller det att 40 % här talar Ungerska här. Det är ett stort problem för oss. Ibland undrar vi om det kanske är DET språket vi skulle lära oss istället. 

Jag låter blicken svepa över de vackra husen. Jag har hört att det var kejsare Frans Josef av Österike som lät uppföra dem i slutet av1800 talet. Han var inte bara kejsaren av Österike utan samtidigt även kung i Ungern, så han har haft stort inflytande i denna del av Rumänien som tillhörde Ungern just då. 

Plötsligt fylls hela torget av musik. Det är klockan i tornet på rådhuset som spelar. Den är en sk ”moderklocka” som anses visa den exakta tiden.

Det känns mäktigt att sitta här och lyssna på musiken från en klocka som varit med i så många år. Det sägs att dess urtavla har kulhål från skottlossningar som sköts under andra världskriget.

Tänk att än idag ställer Oradeaborna sina klockor efter denna klocka. 

Det är dags att gå vidare. Våra vänner har kommit från affären och vi tar sällskap till bilen och åker hemåt mot Marghita igen. 

Vägen från Oradea till Marghita är kantad av åkrar där olika grödor växelsås under året.   

På våren börjar det med rapsen som lyser gul mil efter mil. Den är så vackert gul så att man nästan inte kan andas. 

Efter rapsen är det dags för de olika sädesslagen med t ex råg och vete som vajar stolt i vinden. Sen växer det solrosor och majs i långa rader så långt man kan se. 

Nu står bara resterna kvar på åkrarna. Redo att skördas för att sedan användas till mat åt korna under vintern. Ett ständigt kretslopp under året som går. 

När vi kommer hem tar vi en fika på vår terass i höstsolen. Det har varit gott med en paus från ”foundation” idag. Vi behöver en liten paus då och då. Få komma iväg och få se något annat än bara Marghita. 

Imorgon är det nu vecka, nya möjligheter att få hjälpa igen. 

Vi ber att vi ska få vara till fortsatt välsignelse här. Tack Gud för nya krafter du gett oss idag.