De flyttar ut

Hjälp vad ”hönsig” man blir när ungdomar ska flytta vidare till egen lägenhet. Jag har varit med om det tre gånger med mina egna barn, så jag borde vara coolare än så här. 

Men den här veckan har varit ”alldeles tossig” då två av ungdomarna som bott på institution, i familjehem och stödboende ända fram tills nu - ska flytta till eget. Jag är inte deras mamma men jag går igång ändå. 

Här i Rumänien så får man bara ett skal när man hyr en lägenhet. Du får själv köpa och sätta upp alla köksskåp,  garderober, spis, tvättmaskin, kyl och frys. Det ingår inte, utan det finns bara en diskbänk och en toalett med badkar när du flyttar in.  

Anders har skruvat kök och vi andra har kånkat upp kyl, frys och spis till tredje våningen. Dock inte jag, då jag sytt alla gardiner och satt upp. Det blir så fint och hemtrevligt.  

Vi har hjälpt dem att via secondhand köpa det som de behöver och en kvinna som förr hjälpte ungdomarna som bodde i FCE:s transithem att flytta, hon har packat ”startboxar” i  Sverige och skickat ned. Det är sådan kärlek som möter en när man öppnar dessa boxar. 

Eftersom jag inte är 100 på att prata rumänska än så har jag gjort bildboards över varje rum med bilder på sådant de behöver köpa. Dessa har de tagit med sig när de handlat och nu tror jag att de införskaffat det mesta som behövs för att ha ett eget hem. 

Igår när jag pratade med en av de som ska flytta så ”sprack det” för hen. Med ett stort brett leende på läpparna och tårar som rann nerför kinderna så sa hen ”Äntligen efter så många år ska jag få bo själv. Nu ska jag få ha mitt eget”.

Men jag är inte riktigt redo. Har våra ungdomar verkligen allt som behövs för att bo själv? Vet de hur man lagar mat? Kommer de att prioritera att köpa mat till sig själva? Ja, det får vi se. Man vet inte alls förrän ”fågelungen” har lämnat boendet. Och vi finns ju kvar..

Jag berättade för dem om när mina egna barn flyttade hemifrån. Då tänkte jag att de kommer komma hem och vilja vara med oss varenda helg. Men så blev det inte. De tyckte att det var så skönt att bo själva så ibland fick vi ringa och tvinga hem dem. 

Att de här ungdomarna ”flyttar hemifrån” är stort. Om de inte hade haft FCE så hade de varit helt ensamma i världen. Nu finns vi alla som stöd ifall och när de skulle behöva oss. Vi är familj. Det är bara att höra av sig när man behöver stöd och hjälp. Det har jag nog sagt 1000 gånger nu. 

I helgen ska vi ha ”jouren”. 

Idag fredag är det första natten de ska sova i sina hem. Hur ska detta gå? 

Det kommer säkert att gå bra.